Music from Detroit

Januari 1959, 800 dollar.
Berry Gordy har precis lånat pengar av sina föräldrar för att förverkliga en dröm. Han ska starta ett skivbolag. Sedan tiden efter skolan har han jobbat på Lincoln-Mercuryfabriken, en av de alla bilfabriker i hans hemstad Detroit, där han stått vid ett löpande band. Vid sidan av jobbet på bilfabriken har Berry Gordy också skrivit en del låtar till svarta soulartister, bl.a. Lonley Teardrops som Jackie Wilson spelat in till Gordys glädje.

Men nu ska han alltså gå steget längre och starta ett skivbolag, det första i USA ägt av en afroamerikan. Berry Gordy har en idé om att skapa ett nytt sound med en speciell metod han behärskar. Löpandebandprincipen. I praktiken innebär den att inhyrda låtskrivare ska massproducera låtar till ett flertal olika artister som sedan spelar in låtarna med ett och samma gäng musiker, alltför att få det nya soundet på alla artister. Namnet på Berry Gordys nya bolag, och även den musikstil som produceras där, bestäms till ”Motown” efter staden Detroits smeknamn ”Motor-town” på grund av de många bilfabrikerna.

Det visar sig snart att den nya metoden att producera artister och skivor är en given succé och soundet faller folk i smaken. Den första motown-producerade låt som gick upp på Billboards förstaplats var Please Mr. Postman med The Marvelettes 1961 och i mitten av 1960-talet var skivbolaget Motown det största företag i USA som var helägt av svarta.

Några av Motowns mest framgångsrika låtskrivare var trion Lamont Dozier och bröderna Eddie och Brian Holland som skrev flera hitlåtar till grupper som The Supremes, The Four Tops och Martha and the Vandellas. Som nämnts tidigare valde Berry Gordy att ha samma musiker på i princip alla Motown-producerade låtar vilket innebar att dessa musiker skapade ett helt nytt sound. Gruppen kallade sig ”The Funk Brothers” och använde sig av allt från kedjor till hinkar för att få fram det rätta soundet.

Motown blev tack vare sitt sound och Berry Gordys uppfinningsrikedom ett av USA:s största skivbolag och har genom åren tagit fram artiser som The Temptations, Stevie Wonder, Smokey Robinson, Jackson 5, Michael Jackson, Lionel Richie, Boyz II Men, Erykah Badu och många fler...

En av Motowns alla hitlåtar Heatwave sjöngs in av Martha and the Vandellas, producerades av The Funk Brothers och skrevs av Brian Holland, Eddie Holland och Lamont Dozier.

Candle in the wind

Goodbye Norma Jeane
Though I never knew you at all

Få ansikten har väl förskönats mer i produkter, konst och kultur som den blonda flickans från Los Angeles. Under de 46 år som passerat sedan hennes död har det skapats en slags myt och nästan helgonbild runt hennes utseende och stil.

En junikväll 1926 föds en flicka i stadsdelen Downtown i Los Angeles, ”änglarnas stad”. Hon döps till Norma Jeane av mamman Gladys som, trots att pappan inte längre finns med i bilden, är mycket lycklig. Gladys blir efter några år psykiskt sjuk och får lämna bort sin dotter till barnhem. Norma Jeane pendlar mellan så mycket som 12 olika fosterhem under uppväxten.

Eftersom hon är uppväxt strax intill Hollywood ses det helt naturligt att hon söker sig till filmindustrin och efter att ha kämpat i några år får hon 1946 ett kontrakt med storbolaget Twentieth Century Fox. I 40- och 50-talens Hollywood måste man sticka ut och hitta en egen stil för att märkas. Norma Jeane bestämmer sig därför att färga håret blont och byta namn till Marilyn Monroe, ett beslut som innebär att folk vänder sig om för att se denna vackra kvinna.

Under de följande åren medverkar Monroe i flera stora filmer som Herrar föredrar blondiner, I hetaste laget och De missanpassade.

Något som bidragit mycket till mytbildningen kring Marilyn Monroe förutom utseendet är hennes mystiska död den 5 augusti 1962. Hon hittades tidigt på morgonen i sitt hem på 12 305 Fifth Helena Drive i Los Angeles-stadsdelen Brentwood. Ingen vet riktigt hur eller varför dödsfallet skedde men den slutgiltiga orsaken bestämdes till självmord genom överdos av sömntabletter. Det var bara det att man inte hittade några sådana tabletter vid obduktionen. Strax innan sin död hade Marilyn Monroe haft en affär med president John F Kennedy och ja, för tredje gången i denna blogg finns det en konspirationsteori som anser att hon skulle ha mördats av CIA eller FBI för att inte äventyra Kennedys presidentämbete…

Vita tjejgrupper var relativt ovanligt under 1960-talet. Ett undantag är The Angels som fick en hit med My boyfriend's back.

Float like a butterfly, sting like a bee

Bilden av Uncle Sam hängandes på den väldiga väggen med texten ”I want you for US Army” välkomnade alla de unga män som klev in i salen, för att starta en ny fas i livet. Männen ställde upp sig på en rad och fick sina befattningar tilldelade. När man fått sin tjänst skulle man ta ett steg framåt och på detta sätt acceptera tilldelningen.

- Marvin Decker Anderson, US Army.
- Juan Raymondo Benitez, US Army.
- David Marshall Benson, US Marines.
- Cassius Marcellus Clay, US Army…

Den 25-årige Cassius Clay vägrade 1967 att åka till Vietnam för att göra sin militärtjänstgöring vilket innebar att han greps för värnpliktsvägran. I rätten sa han bl.a. att ”Vietnameserna har aldrig kallat mig nigger” och ”Varför ska jag kriga mot någon som inte gjort mig något ont?”. För detta dömdes han till 5 års avstängning från det han älskade mest av allt i livet.

3 år tidigare, den 25 februari 1964 i Miami, Florida. USA har fått upp ögonen på en ny boxare som inte är lik någon annan och har en imponerande segersvit. Det är svårt att undgå denna nya kaxiga kille från Kentucky som skryter om att han är störst, bäst och vackrast. På grund av kommentarer som denna har han fått smeknamnet ”Gaphalsen från Louisville”. Världsmästaren i tungvikt heter Sonny Liston och Cassius Clay är hans utmanare. Liston är skyhög favorit men tack vare suveränt fotarbete och snabba nävar lyckas Clay vinna matchen och blir ny världsmästare i tungviktsboxning. Landets invånare är mycket imponerade av den nye boxarkungen Cassius Clay. Dagen efter segern uttalar Clay att han enligt sin muslimska tro förkastat sitt ”slavnamn” och nu kallar sig Muhammad Ali.

De följande åren vinner Ali matcher mot boxare som Floyd Patterson, Henry Cooper och Cleveland Williams tills han alltså blir avstängd 1967.

I slutet av 60-talet ökade motståndet mot Vietnamkriget och alltfler röster höjdes för att avstängningen av Ali skulle hävas. Hösten 1970 får Muhammad Ali tillåtelse att börja boxas igen och gör i mars 1971 comeback mot innehavaren av världsmästartiteln Joe Frazier, en match som kallades ”århundradets match”.

Många trodde på Ali men den store Frazier vann matchen. Muhammad Ali hamnade efter den matchen i kylan och de flesta trodde att han var slut.

Men än var Ali inte uträknad. Den 30 oktober 1974 ordnades en världsmästarmatch i Zaire i Afrika som fick namnet ”Rumble in the jungle”. Matchen gick mellan utmanaren Muhammad Ali och världsmästaren George Foreman som vunnit över Joe Frazier ett år tidigare. Foreman var naturligtvis storfavorit eftersom Ali var 10 år efter sina glansdagar. Denna match är en av de mest kända i boxningshistorien och slutade med att den 25-årige obesegrade favoriten Joe Frazier fick se sig slagen av den 32-årige Muhammad Ali.


Otis Redding - Hard To Handle

Beatlemania

En liten krog i stadsdelen Fairfield i Liverpool står denna fredagskväll som tillflyktsställe för stadens unga pojkar och flickor i 16-20 årsåldern. Ryktet har nått dom att en grupp som kallar sig ”The Quarrymen” ska spela rock’n’roll där ikväll. Det är ett coverband som spelar låtar av bl.a. Elvis Presley, Buddy Holly och Chuck Berry och innehåller ett gäng unga liverpoolfödda killar. Bassisten heter Stu Sutcliffe, på trummor finns Pete Best och de båda gitarristerna heter John Lennon och Paul McCartney. John sjunger även i bandet.

Fredagskvällen den 17 september 1957 har The Quarrymen spelning på ett litet hak i Liverpool och Paul har tagit med sin gode vän George Harrison som vill börja i bandet. De har på sista tiden börjat få spelningar nästan varje helg på olika små ställen i Liverpool och gruppen är ett hett samtalsämne bland stadens ungdomar. Under kvällen river de av låtar som Rock’n’roll music, Maybellene och Rock around with Ollie Vee. Liverpoolkillarna i The Quarrymen har stora planer för framtiden.

5 år senare den 11 september 1962 spelar gruppen in sin första skiva på bolaget Parlophone. Men mycket har ändrats sedan 1957. Pete Best har bytts ut mot Ringo Starr på trummor, Stu Sutcliffe avlidit i en hjärnblödning och Paul McCartney har tagit över basen. Gruppen har också bytt namn till The Beatles. Första singeln blir Love Me Do och 1 år senare får
The Beatles sitt stora genombrott med låten Please Please Me. Man talar nu om att ett nytt sound har uppstått, ”Merseybeat”.

Efter Please Please Me avlöser hitsinglarna varandra och den 4 april 1964 skriver The Beatles pophistoria när de har 5 singlar efter varandra överst på den amerikanska billboardlistan med Can’t Buy Me Love som etta. Ett rekord som förmodligen aldrig kommer slås.

När John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr i The Beatles landade i USA för en turné mötte dom ett enormt publikhav och de närmsta månaderna innebar en sådan hysteri i landet så att begreppet ”Beatlemania” myntades. Gruppen från Liverpool stod för något helt nytt med sitt sound, sina texter, sin klädstil och sina frisyrer. The Beatles popularitet i Amerika innebar att en så kallad ”invasion” av liknande band från Storbritannien drabbade USA de kommande åren…

En av The Beatles många listettor I Want To Hold Your Hand

I have a dream...

Sam Johnson kommer körande i sin Ford Falcon på huvudgatan i Memphis när en man plötsligt springer rakt ut i gatan och nästan blir överkörd. ”Han är skjuten! Dom har dödat honom!” skriker mannen och Sam slår på radion i sin bil. Han hör den hemska nyheten och får en konstig känsla i kroppen. En känsla av förtvivlan och rädsla.

4 april, 1968. Den svarte medborgarrättsledaren och baptistpastorn Martin Luther King Jr. har blivit skjuten till döds utanför rum 306 på hotell Lorraine i Memphis, Tennessee. Mördaren är en ung man vid namn James Earl Ray som lyckas fly, men senare grips i London. Ray anklagas och döms för mordet men likt ett annat mystiskt mord på en politisk ledare 5 år tidigare, är bevisen bristfälliga och det spekuleras än idag om mordet på King var en konspiration där CIA, FBI eller maffian skulle ha legat bakom.

Martin Luther King Jr. En helt vanlig amerikansk pojke, föds i Atlanta i Georgia 1929 som son till fadern Martin Luther King Sr. som också är baptistpastor och talar om rasdiskrimineringen på sina gudstjänster. När den religiöst uppfostrade och godtrogne King börjar högstadiet i Atlanta märker han att det är en konstig indelning av resenärerna på skolbussen. Indelningen kallas rassegregation. De svarta är tvungna att sitta längst bak i bussen och de vita längre fram. Denna bussresa till skolan gjorde stort intryck på honom.

1951 studerar King vid Boston University och märker att han är en god talare och har en förmåga att beröra människor, svart som vita, i sina tal. Han kommer i kontakt med fler och fler människor som vill göra skillnad och 1957 väljs han till ordförande i medborgarrättsrörelsen Southern Christian Leadership Conference. Martin Luther King blir under sina studier än mer övertygad om att tro och politik hör ihop. I ett tal säger han:

"Som pastor kommer jag att ha två uppgifter. Å ena sidan måste jag försöka att förändra själen hos individer så att deras samhällen kan förändras. Å andra sidan måste jag försöka att ändra samhällena så att individen får en förändring.”

Ett enligt mig mycket skickligt uttalande. Även om man inte är troende så förstår man att individ och samhälle i praktiken hör ihop.

Den 28 augusti 1963 håller Martin Luther King sitt allra mest kända tal i Washington som ses som ett mästerverk i talkonst. King talar ödmjukt och mäktigt på samma gång med en religiös underton och hänvisar i talet till Bibeln, slaveriets frigörelse under Amerikanska inbördeskriget och USA:s konstitution från 1787. Ett utdrag ur talet som kallas ”I have a dream”:

”Jag har en dröm, att en vacker dag skall nationen resa sig och förstå, att alla människor är skapade lika. Jag har en dröm om att en dag skall mina fyra små barn leva i en nation där de inte skall bli bedömda av deras hudfärg, utan enligt innehåll av deras karaktär.”

Efter mordet på Martin Luther King utbröt flera kravaller och oroligheter i landet och hela USA sörjde.

Sam Cooke sjöng på 60-talet Just For You

Fun, Fun, Fun!

Sommaren 1961. I ett litet typiskt amerikanskt radhus strax utanför Los Angeles i Kalifornien uppstår en ny musikstil. Inne i huset repas det stämsång av en ung grupp som kallar sig The Pendletones. Gruppen består av de tre bröderna Wilson, deras kusin Mike Love och en av brödernas kompis Al Jardine. Stämsången övas under sträng ledning av brödernas pappa Murry Wilson. Den yngste brodern Dennis blir ofta uttråkad av denna sorts repning och tycker att Murry bestämmer alldeles för mycket i gruppen. Mellanbrodern Carl har bäst röst och är duktigast i skolan. Den äldste brodern Brian är den som skriver låtarna och har störst respekt för Murry.

Murry är manager för gruppen och har stora planer. Målet är att få en hitlåt högt upp på den amerikanska Billboardlistan. Han lyckas få en debutsingel släppt och ett skivkontrakt på Capitol Records, men bara på ett villkor. Att namnet The Pendletones slopas.

Gruppen måste komma på ett bättre namn och hitta en egen stil. Dennis kommer med förslaget att de ska skriva låtar om livsstilen kring surfing och de andra nappar. Gruppnamnet byts ut till The Beach Boys och debutsingeln Surfin’ släpps. 1962 släpps albumet ”Surfin’ Safari” och 1964 får gruppen sin första listetta med I Get Around. Succén är ett faktum. The Beach Boys hyllas för sin stämsång, Brian kallas ett geni och Dennis på trummor är flickornas favorit.

Allt är perfekt om det inte vore för brödernas far som håller de i ett järngrepp. Dennis och Murry har ständigt konflikter och Brian lever under en enorm prestationsångest. Murry Wilson håller ett så pass hårt grepp om sönerna så att det en dag uppstår ett storbråk i studion som leder till att Murry sparkas som manager. Detta är mycket svårt att ta för Brian.

The Beach Boys börjar en lång turné över hela USA som tillslut leder till att Brian Wilson drabbas av ett nervsammanbrott i december 1964. Efter detta slutar han turnera med gruppen och inriktar sig på att skriva fantastiska låtar till dom.
De följande åren producerar Brian en rad hitlåtar till gruppen som Surfer Girl, Little Deuce Coupe, Surfin’ USA och Dance, Dance, Dance.

1966 släpper The Beach Boys ett album som visar att Brians kreativitet är något alldeles speciellt. Det får namnet ”Pet Sounds” och räknas som ett av de absolut bästa popalbumen någonsin. Det är ett album som ligger före sin tid och är ett av de första popalbumen som uttnyttjar klassiska orkesterintrument som valthorn och violin. Bland låtarna finns Wouldn’t it be nice, I just wasn’t made for these times och God only knows. Paul McCartney har i en intervju sagt att God only knows är den vackraste låt han hört och att hela ”Pet Sounds” fick honom och John Lennon att producera ett annat klassiskt album 1 år senare...

The Beach Boys - God Only Knows

Mexico City '68

- Grattis Tommie, bra sprungit!
- Tack John, härligt att du tog 3:e-platsen.
Vi ses på prisutdelningen…och kom ihåg vad vi bestämde.

Publikens jubel vill aldrig ta slut och fotograferna skjuter blixtrar likt kulsprutor. OS-finalen på 200 meter i Mexico City har precis avgjorts och amerikanen Tommie Smith står som segrare på tiden 19,83. Andraplatsen kneps av australiensaren Norman medan bronset gick till Smiths landsman John Carlos.

24-årige Tommie Smith från Clarksville i Texas har fått sin dröm att gå i uppfyllelse.
För 32 år sedan gjorde en annan amerikan vid namn Jesse Owens samma bedrift. Ända sedan Tommie hört och läst om sin idol Owens bragder i Berlin-OS 1936 har hans fokus i livet endast legat på att bli snabbast i världen och en dag vinna ett OS-guld. Är han nu världens lyckligaste man?
Han skulle nog varit det om det inte funnits en alldeles särskild ilska inom honom. En besvikelse mot den nation han representerar. En frustration mot flaggan som pryder hans bröst.

Det är 1968 och i USA har ett nytt begrepp blivit vanligt bland folket. Det kallas ”Black Power”. Detta är en slogan som används av afroamerikaner i ett försök att förkasta förtrycket av svarta och ge de svarta bättre medborgerliga rättigheter. Man kan tala om apartheid i Sydafrika, förtryck av aboriginer i Australien eller varför inte diskriminering av samer i Sverige. Det finns överallt och har funnits i alla tider. Men under 60-talet började Amerikas svarta befolkning få nog och det gick inte längre att hålla tyst om rasförtrycket.

De båda afroamerikanerna Smith och Carlos bestämde att de skulle visa världen att de inte längre tolererade vad som pågick i deras hemland och att någonting måste hända. När nationalsången The Star-spangled banner spelades och flaggan Stars & Stripes hissades till deras ära under prisceremonin höjde de sin ena näve iklädd en svart handske mot skyn, symbolen för black power.

Idag ses denna gest som en banbrytande, modig och respektingivande symbol mot rasförtryck och används över hela världen. Så tolkades det inte 1968.

Som stor entusiast av de olympiska spelen ser jag det som hände efter prisceremonin som ett pinsamt och mörkt inslag i dess historia. Efter Tommie Smiths och John Carlos värdiga protest krävde den Internationella olympiska kommittén att USA:s ledning skulle slänga ut de två löparna ur OS-truppen. Det gjordes omedelbart.

Att Tommie Smith och John Carlos blev utslängda ur truppen och hemskickade var och är en skam för den olympiska rörelsen.

Låten Rescue Me sjungs här av Fontella Bass

American Graffiti

American Graffiti, eller Sista natten med gänget som den heter på svenska, är en av undertecknads absoluta favoritfilmer. Denna kultrulle från 1973 regisserades av George Lucas och producerades av Francis Ford Coppola, båda mycket erkända inom filmindustrin. I rollerna syns flera relativt unga, och längre fram kända skådespelare som Richard Dreyfuss, Ron Howard, Charles Martin Smith och Harrison Ford.

Filmen handlar om ett gäng ungdomar som precis tagit studentexamen en sen junikväll 1962 i Modesto, Kalifornien och glider runt på stan den sista kvällen innan de ska sticka åt olika håll i Amerika. Curt vill helst av allt stanna kvar i stan några år till innan han flyr. Steve vill bort till universitetet så fort som möjligt. Terry är gängets ”hackkyckling” och drömmer mest om tjejer och en egen bil. John Milner, som är några år äldre än de andra, tänker aldrig lämna stan. Han är den häftigaste av dom alla och har stans snabbaste bil, en gul deuce coupe.

American Graffiti är en film som skildrar ungdomsliv och tonårsdrömmar i allmänhet och ungdomar i USA på 1960-talet i synnerhet. Alla de klassiska föremålen från 60-talet finns med. Mel’s Drive-In, där alla ungdomar samlas för att äta hamburgare och träffas, har servitriser som åker omkring på rullskridskor. Den som har en ’58 Impala eller ’59 Chevrolet är kung över gatorna i stan. Ur jukeboxen strömmar naturligtvis den senaste musiken av Chuck Berry, The Beach Boys, The Diamonds och Del Shannon.

Sista natten med gänget är en nostalgipärla som ger en tillbakablick på livet i Amerika på 60-talet. Man får uppleva dragracing, Drive-Ins, Inspiration Point, efterlysta radiostationer och framförallt de senaste låtarna inom rock’n’roll. Men även som ungdom under 2000-talet kan man känna igen sig i ungdomarnas kval om vad man ska göra efter skolan, drömmar, mode och musik. Se den!


Låten Little Darlin' av The Diamonds är en av låtarna från filmen

JFK

Molnen har precis skingrats och solen visar sig äntligen. Presidentparet bestämmer sig för att de ska åka genom Dallas i en öppen limousin så folket får se sin ledare i det fina höstvädret. Det är den 22 november 1963 och president John Fitzgerald Kennedy besöker den amerikanska staden Dallas i Texas tillsammans med sin fru Jacqueline ”Jackie” Kennedy. John F och Jackie är det populäraste presidentparet Amerika sett på länge. JFK är landets förste katolske president och yngst någonsin. Han är modern och står för nya visioner.

Klockan 12:30 rullar den svarta limousinen in på Houston Street och tusentals åskådare jublar åt presidentparet som vinkar glatt till sina landsmän. Jackie vänder sig mot John och säger med ett varmt leende att Dallas uppenbarligen älskar honom. Då händer det ofattbara. Ett skott bränner av och presidenten tar sig för nacken, varpå han sjunker framåt i sätet. Ytterligare ett skott träffar honom i huvudet och hela bilen översköljs av blod. Dramat tar bara sju sekunder. Männen från Secret Service störtar fram mot bilen och Kennedy förs i ilfart till närmsta sjukhus men hans liv går inte att rädda. En halvtimme efter skotten förklaras USA:s 35:e president John F Kennedy död, endast 46 år gammal.

Mindre än en timme senare grips en man som beskrivs vara en enstöring med kommunistsympatier, misstänkt för mordet. Hans namn är Lee Harvey Oswald. Denne man ska ha skjutit presidenten med ett gevär från sjunde våningen i ett höghus precis vid Houston Street. Oswald anklagas för mordet och senare samma eftermiddag tillträder vicepresident Lyndon B Johnson som USA:s 36:e president. Men dramat är inte över.

Natten till den 24 november förs Oswald av två polismän till en polisstation där en stor folkmassa har samlats utanför. Ur folkmassan kommer Jack Ruby, en nattklubbsägare med maffiakontakter, och skjuter Oswald till döds. Den 24-årige Oswald dör alltså innan han hinner ställas inför rätta eller åtalas för mordet och tar motivet med sig i graven. Mordet på John F Kennedy klarades aldrig riktigt upp och den påföljande rapporten var mycket bristfällig. Det uppstod en konspirationsteori runt mordet där många sa att det var en sammansvärjning som CIA eller maffian låg bakom.

Klart är i alla fall att de sju sekunderna i Dallas kom att påverka den amerikanska historien för alltid. Många menar att USA den 22 november 1963 förlorade sin optimistiska oskuld som JFK representerade.


Ett år innan JFK blev skjuten släppte Elvis Presley sin hitlåt Return To Sender

The day rock 'n' roll died

“Musiken har inte varit sig lik sedan de dog” var en vanlig fras bland Amerikas ungdomar I början på 1960-talet. ”The day the music died” sjöng Don McLean i låten American Pie från 1972 som en hyllning till dem.

Det är den 3 februari 1959. Den glasögonprydde rock’n’rollpionjären från Lubbock i Texas, Buddy Holly, står på scenen och sjunger och spelar sin låt Maybe Baby. Innan honom har den väldige discjockeyn J.P. ”The Big Bopper” Richardson rivit av sin hit Chantilly Lace till publikens jubel. Efter Holly ska den med mexikanskt ursprung blott sjuttonårige Ritchie Valens inta scenen och köra sin populära låt La Bamba.
Det är en iskall kväll i Mason City, Iowa, dit turnén ”Winterparty ’59” har kommit med de tre ovannämnda rock’n’rollikonerna Buddy Holly, The Big Bopper och Ritchie Valens som huvudnummer. Det är helt slutsålt och ungdomar har kommit från hela Iowa för att se showen. Rock’n’roll är den nya, häftiga, farliga musikstilen som retar gallfeber på landets vuxna invånare, vilket naturligtvis gör den än mer populär.

Efter en lyckad spelning ska hela showen och de tre stjärnorna resa vidare till nästa ställe på turnén. Vädret har nu blivit riktigt dåligt och en snöstorm dragit in över Mason City. Typiskt nog har värmen på turnébussen lagt av och de tre ser med besvikelse en lång, kall natt framför sig. Det är då lyckan vänder. Rockidoler som dom är blir de erbjudna att flyga till nästa turnéstopp i ett litet motorflygplan. Både varmare och snabbare! Ritchie Valens tvekar en kort stund p.g.a. snöstormen men beslutar sig för att åka med i planet och undvika den kalla bussen. Det lilla planet lyfter och flyger in i den kolsvarta, stormiga natten.

Nästa morgon nås hela Amerika av nyheten att ett flygplan innehållande tre rock’n’rollstjärnor och en pilot störtat strax utanför Mason City, Iowa och alla fyra tragiskt omkommit.
Buddy Holly blev bara 22 år, J.P. Richardson 28 och Ritchie Valens endast 17 år. Trots deras korta karriärer hann de ändå att göra ett mycket stort avtryck i populärmusikhistorien. Hela den amerikanska ungdomsgenerationen var överens om att den 3 februari 1959 var ”The day rock’n’roll died”


Buddy Holly sjunger den ironiskt passande textraden "That'll be the day when I die" i denna låt.