- Grattis Tommie, bra sprungit!- Tack John, härligt att du tog 3:e-platsen.
Vi ses på prisutdelningen…och kom ihåg vad vi bestämde.
Publikens jubel vill aldrig ta slut och fotograferna skjuter blixtrar likt kulsprutor. OS-finalen på 200 meter i Mexico City har precis avgjorts och amerikanen Tommie Smith står som segrare på tiden 19,83. Andraplatsen kneps av australiensaren Norman medan bronset gick till Smiths landsman John Carlos.
24-årige Tommie Smith från Clarksville i Texas har fått sin dröm att gå i uppfyllelse.
För 32 år sedan gjorde en annan amerikan vid namn Jesse Owens samma bedrift. Ända sedan Tommie hört och läst om sin idol Owens bragder i Berlin-OS 1936 har hans fokus i livet endast legat på att bli snabbast i världen och en dag vinna ett OS-guld. Är han nu världens lyckligaste man?
Han skulle nog varit det om det inte funnits en alldeles särskild ilska inom honom. En besvikelse mot den nation han representerar. En frustration mot flaggan som pryder hans bröst.
Det är 1968 och i USA har ett nytt begrepp blivit vanligt bland folket. Det kallas ”Black Power”. Detta är en slogan som används av afroamerikaner i ett försök att förkasta förtrycket av svarta och ge de svarta bättre medborgerliga rättigheter. Man kan tala om apartheid i Sydafrika, förtryck av aboriginer i Australien eller varför inte diskriminering av samer i Sverige. Det finns överallt och har funnits i alla tider. Men under 60-talet började Amerikas svarta befolkning få nog och det gick inte längre att hålla tyst om rasförtrycket.
De båda afroamerikanerna Smith och Carlos bestämde att de skulle visa världen att de inte längre tolererade vad som pågick i deras hemland och att någonting måste hända. När nationalsången The Star-spangled banner spelades och flaggan Stars & Stripes hissades till deras ära under prisceremonin höjde de sin ena näve iklädd en svart handske mot skyn, symbolen för black power.
Idag ses denna gest som en banbrytande, modig och respektingivande symbol mot rasförtryck och används över hela världen. Så tolkades det inte 1968.
Som stor entusiast av de olympiska spelen ser jag det som hände efter prisceremonin som ett pinsamt och mörkt inslag i dess historia. Efter Tommie Smiths och John Carlos värdiga protest krävde den Internationella olympiska kommittén att USA:s ledning skulle slänga ut de två löparna ur OS-truppen. Det gjordes omedelbart.
Att Tommie Smith och John Carlos blev utslängda ur truppen och hemskickade var och är en skam för den olympiska rörelsen.
Låten Rescue Me sjungs här av Fontella Bass
2 kommentarer:
Väl skrivet Svangren! Men jag håller inte riktigt med om dina åsikter gällande kombinationen politik-idrott. I mitt tycke är det två saker som skall särskiljas till varje pris, oavsett vilket syfte det tjänar. Därför tycker jag också att diskussionen som blossat upp nu gällande eventuell bojkott mot Peking-OS är idiotisk. Det är de politiska ledarna som ska agera - inte våra idrottare.
Jo håller med dig till viss del. Men jag anser också att när man slopade amatörregeln inom de olympiska spelen så blev det helt plötsligt politiskt. Pengar och politik hör ihop. Men sant som du säger att idrott och politik ej ska höra ihop!
Skicka en kommentar